Blir det någonsin bra?

[pala87]

Har mer ångest än förut.
Min situation såg mycket värre ut i höstas än nu. Men har sjukt stor ångest nu och nästan panikslagen.

Vet inte om det är nån slags rehabilitering nu när man har lämnat spelbubblan. När man har kommit till insikt hur många år man har slösat och även år framöver.

Någon med erfarenhet här och tips uppskattas!

 

[rollercoaster]

Har mer ångest än förut.
Min situation såg mycket värre ut i höstas än nu. Men har sjukt stor ångest nu och nästan panikslagen.

Vet inte om det är nån slags rehabilitering nu när man har lämnat spelbubblan. När man har kommit till insikt hur många år man har slösat och även år framöver.

Någon med erfarenhet här och tips uppskattas!

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har varit spelfri i sju veckor idag. Det har gått bra, jag har lämnat över min ekonomi till min man och inte känt något större spelsug. Men ångesten är ändå väldigt stor. Känns på något sätt större nu än när jag spelade. I spelbubblan försvinner liksom tid och rum. Man tänker inte klart och allt utanför bubblan försvinner. I mitt fall nästan tio år... Jag skrev ett inlägg om den känslan på min blogg:
https://spelmissbruk.wordpress.com/2018/05/29/vanta-inte-forgaves/

För mig har spelmissbruket varit som att sitta i en fängelsehåla som jag inte har förmått mig själv att lämna, även om dörren har stått öppen egentligen. Jag ångrar så mycket. Ångrar att jag inte sökte hjälp på riktigt, mycket tidigare... Utanför fängelsehålan har tiden forsat fram som en flod. Jag har slösat bort så många år och så många år väntar fortfarande... Det är tungt att bära. Inte konstigt att man känner sig panikslagen här ute i verkligheten.
Jag har inte något annat råd än vad jag försöker säga till mig själv. Jag gråter så lätt över all den spillda mjölken, men jag kan inte vrida tillbaka klockan. Jag kan inte börja om där livet började gå snett. Det är oerhört svårt att acceptera, men jag måste bestämma mig för att inte titta i backspegeln. Speciellt så här på nära håll, så ser allt så hemskt och skräckinjagande ut. Jag vet att med tiden, om jag bara fortsätter framåt, så kommer hela den här jobbiga erfarenheten att se mindre och mindre ut i backspegeln. Ja, jag har precis som du ett enormt berg att bestiga nu. Och jag vet inte hur jag ska orka det efter allt. Men det är det enda alternativ jag har. Att fortsätta framåt. Ett steg i taget. Det är inte för sent att börja fokusera på nuet. Att finnas där för människorna som betyder mer för mig än något spel i världen. Att slå ner på sig själv för hur saker och ting har blivit gör det bara värre. Jag vet att det är svårt och mina tankar vill ofta inte lyda mig när jag försöker övertala dem att se framåt och se det jag har i mitt liv som inte är elände. För allt är inte bara mörker, även om det kan se ut så vid första anblicken.

Om du bor i närheten av Spelberoendes förening, så vill jag uppmuntra dig att gå på gruppmöten. Det hjälper mig. Jag får hopp när jag möter människor som har varit i min situation, som också har förlorat mer än man orkar tänka på, som slösat bort många år i spelmissbruk, men som har tagit sig ur det. De tog beslutet att sluta spela och stod där med samma ångest som vi, men de fortsatte framåt, besteg berget och har nått andra sidan helskinnade. Berget av enorma skulder och allt annat elände man har orsakat med sitt spelande, går att bestiga! Bara vi inte ger upp!

 

[pala87]

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har varit spelfri i sju veckor idag. Det har gått bra, jag har lämnat över min ekonomi till min man och inte känt något större spelsug. Men ångesten är ändå väldigt stor. Känns på något sätt större nu än när jag spelade. I spelbubblan försvinner liksom tid och rum. Man tänker inte klart och allt utanför bubblan försvinner. I mitt fall nästan tio år... Jag skrev ett inlägg om den känslan på min blogg:
https://spelmissbruk.wordpress.com/2018/05/29/vanta-inte-forgaves/

För mig har spelmissbruket varit som att sitta i en fängelsehåla som jag inte har förmått mig själv att lämna, även om dörren har stått öppen egentligen. Jag ångrar så mycket. Ångrar att jag inte sökte hjälp på riktigt, mycket tidigare... Utanför fängelsehålan har tiden forsat fram som en flod. Jag har slösat bort så många år och så många år väntar fortfarande... Det är tungt att bära. Inte konstigt att man känner sig panikslagen här ute i verkligheten.
Jag har inte något annat råd än vad jag försöker säga till mig själv. Jag gråter så lätt över all den spillda mjölken, men jag kan inte vrida tillbaka klockan. Jag kan inte börja om där livet började gå snett. Det är oerhört svårt att acceptera, men jag måste bestämma mig för att inte titta i backspegeln. Speciellt så här på nära håll, så ser allt så hemskt och skräckinjagande ut. Jag vet att med tiden, om jag bara fortsätter framåt, så kommer hela den här jobbiga erfarenheten att se mindre och mindre ut i backspegeln. Ja, jag har precis som du ett enormt berg att bestiga nu. Och jag vet inte hur jag ska orka det efter allt. Men det är det enda alternativ jag har. Att fortsätta framåt. Ett steg i taget. Det är inte för sent att börja fokusera på nuet. Att finnas där för människorna som betyder mer för mig än något spel i världen. Att slå ner på sig själv för hur saker och ting har blivit gör det bara värre. Jag vet att det är svårt och mina tankar vill ofta inte lyda mig när jag försöker övertala dem att se framåt och se det jag har i mitt liv som inte är elände. För allt är inte bara mörker, även om det kan se ut så vid första anblicken.

Om du bor i närheten av Spelberoendes förening, så vill jag uppmuntra dig att gå på gruppmöten. Det hjälper mig. Jag får hopp när jag möter människor som har varit i min situation, som också har förlorat mer än man orkar tänka på, som slösat bort många år i spelmissbruk, men som har tagit sig ur det. De tog beslutet att sluta spela och stod där med samma ångest som vi, men de fortsatte framåt, besteg berget och har nått andra sidan helskinnade. Berget av enorma skulder och allt annat elände man har orsakat med sitt spelande, går att bestiga! Bara vi inte ger upp!

Mycket kloka ord och sanningen i sig. Det du beskriver är sanning och jag känner igen mig med allt.

Jag har dock försökt se allt positivt. Det som har varit blir en läxa. Det är bara jag som vet mitt mål och min livssituation. Jag vet vad som är rätt för mig.
.

 

[Terry_]

Har mer ångest än förut.
Min situation såg mycket värre ut i höstas än nu. Men har sjukt stor ångest nu och nästan panikslagen.

Vet inte om det är nån slags rehabilitering nu när man har lämnat spelbubblan. När man har kommit till insikt hur många år man har slösat och även år framöver.

Någon med erfarenhet här och tips uppskattas!

Jag är lite där också nu att A) Känns jobbigt att man spelat bort flera miljoner men också B) att man ska förlika sig med att betala av skulder i flera år FRAMÅT som man drog på sig BAKÅT. Men det är ett måste.
Du får helt enkelt tänka som så att det var en lärolik läxa och om du inte hade avbrutit mönstret hade det bara blivit värre.

 

[Kimsan72]

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har varit spelfri i sju veckor idag. Det har gått bra, jag har lämnat över min ekonomi till min man och inte känt något större spelsug. Men ångesten är ändå väldigt stor. Känns på något sätt större nu än när jag spelade. I spelbubblan försvinner liksom tid och rum. Man tänker inte klart och allt utanför bubblan försvinner. I mitt fall nästan tio år... Jag skrev ett inlägg om den känslan på min blogg:
https://spelmissbruk.wordpress.com/2018/05/29/vanta-inte-forgaves/

För mig har spelmissbruket varit som att sitta i en fängelsehåla som jag inte har förmått mig själv att lämna, även om dörren har stått öppen egentligen. Jag ångrar så mycket. Ångrar att jag inte sökte hjälp på riktigt, mycket tidigare... Utanför fängelsehålan har tiden forsat fram som en flod. Jag har slösat bort så många år och så många år väntar fortfarande... Det är tungt att bära. Inte konstigt att man känner sig panikslagen här ute i verkligheten.
Jag har inte något annat råd än vad jag försöker säga till mig själv. Jag gråter så lätt över all den spillda mjölken, men jag kan inte vrida tillbaka klockan. Jag kan inte börja om där livet började gå snett. Det är oerhört svårt att acceptera, men jag måste bestämma mig för att inte titta i backspegeln. Speciellt så här på nära håll, så ser allt så hemskt och skräckinjagande ut. Jag vet att med tiden, om jag bara fortsätter framåt, så kommer hela den här jobbiga erfarenheten att se mindre och mindre ut i backspegeln. Ja, jag har precis som du ett enormt berg att bestiga nu. Och jag vet inte hur jag ska orka det efter allt. Men det är det enda alternativ jag har. Att fortsätta framåt. Ett steg i taget. Det är inte för sent att börja fokusera på nuet. Att finnas där för människorna som betyder mer för mig än något spel i världen. Att slå ner på sig själv för hur saker och ting har blivit gör det bara värre. Jag vet att det är svårt och mina tankar vill ofta inte lyda mig när jag försöker övertala dem att se framåt och se det jag har i mitt liv som inte är elände. För allt är inte bara mörker, även om det kan se ut så vid första anblicken.

Om du bor i närheten av Spelberoendes förening, så vill jag uppmuntra dig att gå på gruppmöten. Det hjälper mig. Jag får hopp när jag möter människor som har varit i min situation, som också har förlorat mer än man orkar tänka på, som slösat bort många år i spelmissbruk, men som har tagit sig ur det. De tog beslutet att sluta spela och stod där med samma ångest som vi, men de fortsatte framåt, besteg berget och har nått andra sidan helskinnade. Berget av enorma skulder och allt annat elände man har orsakat med sitt spelande, går att bestiga! Bara vi inte ger upp!

Rollercoaster, låt mig först säga hur ledsen jag är för Dig och ALLA andra som har spelmissbruk... verkligen!
Jag är själv djupt skuldsatt, men inte pga missbruk utan pga fruktansvärt snedvriden inställning till pengar - överkonsumtion, big time !

Likväl har jag varit inne och läst Din blogg ett par gånger och blir lika ledsen, matt, men samtidigt såååå sjukt imponerad över Ditt sätt att uttrycka Dig! Dina känslor, din vanmakt lyser igenom vartenda skrivna ord ! Du har verkligen talets/skriftens gåva ! Du borde översätta detta till en bok någon gång !
Många varma kramar
Kim

 

[pala87]

Läste din blogg lite rollercoaster. Imponerande och detta fixar du. Du är stark mentalt!

Just det du skrev om tiden utanför stämmer in helt. Min tid har stått dtolla, mina vänner och alla på sociala medier har gåty steg framåt. Bostad, barn m.m.

Jag är 30-årig singel. Usch...

 

[rollercoaster]

Läste din blogg lite rollercoaster. Imponerande och detta fixar du. Du är stark mentalt!

Just det du skrev om tiden utanför stämmer in helt. Min tid har stått dtolla, mina vänner och alla på sociala medier har gåty steg framåt. Bostad, barn m.m.

Jag är 30-årig singel. Usch...

Tack för uppmuntran! Jag känner mig inte alltid särskilt stark, men jag kämpar på och vägrar ge upp. Tar en dag i taget och skriver av mig för att orka med.
Jag träffade min man samma år som jag fyllde 30! Året efter började jag spela och fastnade ganska fort i spelmissbruk. Min man visste inget om mitt missbruk från början. Jag visste inte hur jag skulle berätta det... Jag beslutade mig för att sluta spela istället, för att slippa berätta. Och så bakade vi ihop alla mina dyra krediter i det första gemensamma lånet. Jag minns inte ens vilken ursäkt jag hittade på för att slippa säga vad lånen berodde på egentligen. Jag fick inte stopp på spelandet. Sen fick vi en dotter några år senare. Inte heller det fick mig att sluta spela... Nu är jag 40 år och vi får försöka hitta tillbaka till varandra efter nästan tio år av lögner och manipulation pga mitt spelande. Det är inte lätt...
30-årig singel är helt ok att vara. Jämför dig inte med dina vänner. Du har så mycket av livet framför dig och kan fortfarande kämpa för att nå de mål du sätter upp för dig själv.

 

[rollercoaster]

Rollercoaster, låt mig först säga hur ledsen jag är för Dig och ALLA andra som har spelmissbruk... verkligen!
Jag är själv djupt skuldsatt, men inte pga missbruk utan pga fruktansvärt snedvriden inställning till pengar - överkonsumtion, big time !

Likväl har jag varit inne och läst Din blogg ett par gånger och blir lika ledsen, matt, men samtidigt såååå sjukt imponerad över Ditt sätt att uttrycka Dig! Dina känslor, din vanmakt lyser igenom vartenda skrivna ord ! Du har verkligen talets/skriftens gåva ! Du borde översätta detta till en bok någon gång !
Många varma kramar
Kim

Jag är ledsen att du också har satt dig i en situation där du är djupt skuldsatt. Alla vi som har ett sådant skuldberg framför oss, sitter ju egentligen i samma båt oavsett vad som orsakat skulderna. Vi vet alla vilken svår och jobbig sits det är att vara i...

Tack för dina fina ord om min blogg!! Vad glad jag blir att du uppskattar den och mitt sätt att skriva. Jag har funderat på att skriva ihop allt till en bok. Det är ett ganska stort projekt. Vi får se när och hur. Just nu så skriver jag för att jag behöver det. Jag skriver när jag annars skulle ha suttit och spelat, jag skriver när jag känner ångest, när jag känner mig rastlös, när jag oroar mig över alla skulder. Bloggen har blivit mitt sätt att hantera alltihop. Det är därför den kanske är lite deppig just nu, för att det är de mörka känslorna som dominerar. Men förhoppningsvis blir det ljusare ju längre tiden går. Och jag försöker ändå peppa mig själv också när jag skriver. Sedan måste jag bara lyssna på mig själv med. Det är inte alltid som tankarna vill lyda...
Lycka till med allt! Många kramar

 

[Kimsan72]

Kämpa på Tigerkatten, genom detta forum har jag läst om din kamp och din styrka. Du kommer att klara detta! Jag låter alla mina lån gå till KF nu, för mig gick det inte längre och det känns både som en enorm lättnad och ibland som en paralyserande ångest och skuldkänsla. Men kämpa på, du är på väg! Och som Hollygolightly skriver, så är vi mera än vår trassliga ekonomi! Styrkekram till dig.

Hej Panik2018,
Hur går det för Dig? Vi är ju dessvärre i liknande situation men de e alldeles tyst om Dig?
Hoppas Du rider ut stormen?!

 

[Panik2018]

Hej Kimsan72, tack för omtanken. Jag har varit inne på forumet från och till hela sommaren, men har inte orkat att skriva, haft huvudet i sanden kanske, men det har hjälpt att läsa här inne, man känner sig inte ensam. Otroligt mycket stöd och förståelse på detta forum. Jag mår hyfsad bra, går lite upp och ned, fick mitt mina första betalningsföreläggande igår och med det kom ångesten igång direkt...detta händer verkligen. Igår var verkligen en berg och dalbana, ena sekunden kände jag mig som en brottsling och andra sekunden en konstig lättnad. Har nu försökt läsa och förstå hur resten av processen kommer att se ut innan utmätningen börjar. Jag har redan skrivit under och lägger delgivningskvittot på postlådan idag. Vad jag förstår är nästa brev "skuld att betala"? Läste att du hade fått det brevet? Hur går det för dig? Sedan undrar man när utmätningen börjar, men det är väl bara att flyta med nu...